Dags att gå vidare

Ah, friendos. Nu är det dags för mig att byta blogg! Almasfoton klingar inte lika fint när man aldrig fotar. Så därför har jag gjort en blogg med lite mindre fotopress.
 
Klicka på bilden för att komma dit, jag hopps ni hänger med. Puss!
 

Vilka ord lever du efter?

 
Jag är en sucker för träffande ordspråk, motton och delar av låttexter eller dikter som bara är så träffsäkra att man trillar av stolen. Jag avundas de som har förmågan att få ner sina känslor i skrift, för det kan verkligen inte jag. Jag har försökt, men det blir bara osammanhängande och dåligt och jag har ingen symbolik alls.
 
Det känns som de flesta har snubblat över någon såndär text som liksom etsat sig fast i huvudet och som följer med en i livet. Smarta saker någon har sagt eller ett krossat hjärta som fått skriva av sig och hittat någon som förstår exakt vad den känner.
 
Jag har ett par såna ordspråk/motton/texter/whatever som fastnat i mig och som jag på ett eller annat sätt lever, eller försöker leva efter.
 
"Man har inte rätten att klaga över ett problem förrän man försökt lösa det."
Vet inte var jag hittade detta, kan vara så att jag kommit på det själv men jag gillar det. Det är ju sant egentligen. Det går lite hand i hand med att det man verkligen vill, kan man. Jag menar, om vi tar ett superytligt och rentav dumt exempel här; Man kanske klagar på att man inte är smal (som sagt, dumt exempel.) och vältränad. Men hade man verkligen velat ha de där magrutorna, ja då hade man ju fixat dem. Men nu visar det sig att man hellre ligger i soffan och äter chips och det är ju också hur nice som helst.
 
Tillbaka till ämnet. Om det är något som stör mig. Något som gör mig ledsen, arg eller som bara är ett orosmoln, så försöker jag lösa det innan jag börjar grubbla och deppa ner mig i situationen. Jag tillåter inte mig själv att vara negativ när jag faktiskt kan lösa det. Det enda som får göra mig ledsen, är sånt jag inte kan påverka. T.ex. någons död. För mig är det 100% accepabelt att vara ledsen för en sån sak, för det finns inget man kan göra åt det. Det är en hemsk och orättvis situation där man lämnas ensam kvar och det måste få svida.
 
En typisk situation som jag irriteras över att andra ofta påpekar är jobbigt är när folk inte hör av sig eller hälsar eller vad det nu kan vara. Det kan vara; "Hon hälsade inte på mig när vi såg varandra på stan, så varför ska jag hälsa på henne?". Men alltså.. Hon tänkte säkert exakt samma sak. Aa nu blev det sådär luddigt som jag skrev om i början. Det jag menar är att man får fasen ständigt vara den som ger, om man vill få ens lite tillbaka. Sen finns det ju alltid situationer då det är annorlunda, men det går vi inte in på.
 
 
"If you're going through hell, keep going" - Winston Churchill
Varför vill man stanna där liksom?
 
"A heart that hurts is a heart that works" - Placebo - "Bright Lights"
Speglar väl mycket hur pass äkta det man känner är. Jag menar, gör det inte ont till och från, så kan det väl inte vara något man verkligen känt för? Det måste göra lite ont för att veta att det är på riktigt och inte bara en illusion av det man tror man vill ha.
 
"I am mine before I am ever enyone else's."
Det finns ingen annan jag någonsin skulle vilja vara. Man kan vilja ha något någon annan har, men man vill aldrig vara den personen. Allt jag vill är att vara det absolut bästa jag kan vara. Det finns heller ingen som någonsin skulle få mig om jag inte ville det. Skulle aldrig satsa på något jag inte var 100 på att jag själv vill ha. Då är jag hellre själv.
 
"Someone you haven't even met yet is wondering how it'd be like knowing someone like you."
!!!!!!!!!
Detta om något är väl värt att leva för?
 
Jag vet inte vad det är med ord. Jag tycker inte om att skriva, inte heller jättemycket att läsa. Man fasen vad ord kan träffa rätt ibland.

Some Favs From My Pinterest

JAG HAR TAGIT STUDENTEN!!!

 
Sådär! Nu fick min student sitt välförtjänta egna inlägg. Studenten var helt amazing, vill bara göra om det igen och igen och igen! Maja har tagit alla bilder.
 
 

Vårstädning

Som ni ser är det lite nytt utseende på le blogg. Ändrade headern lite snabbt och får finslipa det senare, för nu måste jag upp och iväg till skolan. Puss!

pamaweso

 
Är inte så aktiv här på bloggen längre som ni kanske har märkt. Tråkigt är det, men jag har inte fotat på hur länge som helst och är inte i en sån period just nu. Det är ju ändå en fotoblogg, så då kan den lika gärna stå tom om jag inte har något att visa.
 
Däremot är jag mer aktiv på min tumblr. Här ser ni ett prov på den. Klicka HÄR för att komma till den.
 

Cp-kombon är ju liksom Cp-kombon och det säger liksom allt

Den är bara helt jävla oslagbar. Detta är Märta. Hon är min cpvän och det finaste jag har.
Hon är bara helt amazing på alla sätt och vis. Om jag får ett crave för att skriksjunga mitt på kagg, så skriker hon med. Om jag vill springa genom kagg utklädd som E.T, så springer hon med som T.E.
Om jag bryter ihop och det gör så ont i mig att jag tror jag ska dö, så håller hon min hand och drar upp mig ur gropen.
Om jag vill ragea på skolan, killar, eyelinervingar eller livet i allmänhet, då ragear hon med mig.
Om jag längtar till julen i september, så kollar vi julinspiration på Pinterest och gör en julspellista på Spotify.
 
Men framför allt, om jag behöver henne, så finns hon där. Alltid.
 
Hon är så jävla bra för att hon är den finaste människan jag vet. Både innuti och utanpå, alltså serri, ser ni HUR SNYGG HON ÄR?!? Orkar typ inte.
Men hon ser alla. Hon ser allt, och hon bryr sig. Vem det än är och vad det än gäller, så bryr hon sig. Och hon är så klok och kan sätta ord på saker man känner som man själv aldrig hade kunnat.
 
Och så är hon så sjukt jäkla estetisk med. Alltså hon kan sjunga och dansa och spela teater och typ allt. Häromdagen så sa jag att jag ville sjunga en låt, och då sätter hon sig vid pianot och bara spelar den?? Alltså bara sådär. Hur fan kan man göra det? Tror hon är en wizard eller nåt. Måste va så.
 
Jag älskar Märta Larsson för att Caps Lock är helt naturligt och för att allt står i punktform när vi smsar. Seriöst, det är sjukt organiserat och bra. Man fattar allt. Alla borde göra så.
 
 
Jag älskar Märta Larsson för allt som andra tycker är skittråkigt, tycker hon är skitkul.
Denna teckning gjorde liksom vår kväll en gång för längesedan.
 
Och det är väl det att jag liksom bara hade en sån jävla tur. En sån jävla tur, som fick en sån sjukt jävla cpfantastisk vän. En som förstår ens val av att lyssna på Taylor Swift i svåra stunder, samt Peter Jöback i alla andra stunder.
 
Och jag kommer alltid, alltid, alltid att ta emot dig när du faller. Varje gång, vad det än är som får dig att falla. Och jag kommer alltid att kriga med dig. Kriga mot allt och alla som sårar dig. Och jag kommer prata förnuft i dig innan du tar förhastade beslut och jag kommer alltid säga ja till att gå till bageriet. Kommer alltid tagga jul med dig, om det så är på sommaren och man ligger på stranden och solar.
Kommer alltid sjunga The Black Parade med dig och endast kunna biten där de sjunger "WE CARRY ON". För fan vad grym du är. Det är helt insane. Peace out, cp.
 
 
 
 
Har förövrigt snott nästan alla bilder från dig, som den snyltare jag är. OCH DET ÄR FETT MÄRKLIGT ATT VI INTE HAR KNAPPT EN ENDA REDIG BILDFAN PÅ OSS ALLTSÅ VAD ÄR DET OM!?!??????

Min önskelista

Det här inlägget är till min kära lilla mamma som absolut ville ha en önskelista. Så här kommer den!
 
Dessa "gubbskor". Finns på Arnolds bl.a. Önskar mig svarta i strl 39
 
Denna jackan önskar jag mig JÄTTEMYCKET. Den beställer man från den HÄR sidan.
 
Önskar mig alla säsonger av Ugly Betty och de finns HÄR.
 
Denna locktång. Finns HÄR.
 
Inlägg till skorna som är anpassade.
 
Presentkort/Pengar
 
Kommer inte på något mer nu... Kanske uppdaterar listan senare.
 
 
 
 

2013

Ta slut nån jävla gång.

Suck.. Bara bläddra förbi

Sorry, hörni. Blir inte bättre än såhär. Alltså ni borde sluta läsa min blogg det här året och komma tillbaks i januari. Då är jag förhoppningsvis igång igen. Håll till godo med gifs så länge. Har blivit en sån som älskar gifs??

 

Svackaperioden?

Det känns som att hela mitt liv just nu präglas av svackor. Jag har ingen energi till att ta tag i någonting, utan sitter mest och tittar på gamla HIMYM-avsnitt.
 
Jag tror det är körkortet som är den stora energitjuven. Verkligen. Tänk er att ni pluggar till ett prov, ni vet det jobbiga pluggandet till ett viktigt prov i skolan. Aa och så multiplicerar ni den "jobbigheten" med 10.000 ungefär. känns det. Men ja, jag får skylla mig själv att jag inte tog tag i det tidiga, men äpplet är fortfarande lika surt. Usch, usch. Vill bara ha det där jävla kortet nu och sen aldrig mer köra bil. Så taggad är jag på det nu ungefär.
 
En annan note-to-myself: Säg aldrig, aldrig, aldrig mer att du har en kamera man kan filma med. För det kommer ge dig de absolut drygaste uppgifterna någonsin. Aldrig, aldrig mer.
 
Och så är det ju detta med träningen... Jag sprang en del innan och blev väl ändå, hyffsat duktig. Men den kondisen är ju dead and gone sen lääänge och det tar emot att börja på ny kula. MEN DET ÄR VÄL OCKSÅ NÅGOT MAN MÅSTE GÖRA FÖR ATT MÅ BRA HÄR I LIVET MEN VEM FAN HAR TID MED DET? :)))
 
 
Gud ändå.. Vad är det här för blogginlägg? Usch nu har det gått utför. Tar en paus på obestämd tid. Ha det fint kompisar så hörs vi när körkortet är taget. Om ca 12361943t1961 år, vill säga. PUSS!

På begäran

Det ekar tomt här, och det beror på att jag går under av press från skola och körkort. Så jag orkar helt enkelt inte ta tag i mitt liv och blogga och fota. Men Märtfjärt bad mig blogga så då får jag väl göra det då. Därför kommer nu en massa gifs och skit som om detta vore värsta Tumblrn. Enjoy.
 
Så. Nu får ni klara er i en vecka, BYE!
 

Detta gör mig lycklig

 

Please Come Home

Nu är det över en månad sen jag lämnade in min pärla på lagning. Nej, det är nog en och en halv till och med. Blir tokig! Behöver ju mitt 70-200 så mycket och nu får jag dras med gamla 70-300. Ska det verkligen ta såhär lång tid? När jag lämnade in det sa de 2 veckor..
 
Öka, öka, ööööka!
 

Det ska inte behöva VARA så

Kom nyss hem ifrån en riktigt välbehövlig joggrunda. Det var ett tag sen nu och jag sprang inte för att satsa, utan för att "springa för själen", om ni förstår? Blev det tungt saktade jag ner lite och kände bara att det var skönt att röra på sig. 3 lugna, underbara km blev det, och det känns fantastiskt att kondisen ens pallar det efter det här uppehållet.
 
Men nu var det inte riktigt det rubriken syftade på.
 
Jag sa till mamma att jag bara skulle springa runt i området, vilket jag gjorde. Men jag tycker asfalt blir så himla stumt efter ett tag, så jag ville ge mig ut i skogen. Sagt och gjort, jag sprang till Södra Utmarken, som är ett område där jag bor med skog, ett dämme och fotbollsplaner.
 
Jag tog mig förbi fotbollsplanen och in i skogen och kände att Gud vad skönt men frisk luft i naturen!
 
Men det finns en oro som gnager. Den kan vara liten, eller den kan vara stor. Huvudsaken är att den finns där. Som tjej så finns det alltid en oro att röra sig själv ensam i skogen, gå hem sent på kvällen, eller att vistas i områden med lite folk ensam. Jag tror, med handen på hjärtat, att det inte finns en enda tjej som aldrig haft den här oron.
 
Jag ville inte gå med på den här sjuka "varningen" som samhället byggt up. Jag ville springa i skogen för att jag älskar att vara i naturen och jag älskar luften att andas där och de sviktande stigarna att springa på. Därför sprang jag dit, istället för att hålla mig i de säkra villaområdena.
 
 
Det ska inte behöva vara så, att man som tjej, ska ha minsta lilla oro för att bli överfallen när man är ute och motionerar ensam.
 
Det ska inte behöva vara så att jag tog av mig hörlurarna så fort jag kom in i skogen.
 
Det ska inte behöva vara så att jag kutar järnet så fort det prasslar till i buskarna.
 
Det ska inte behöva vara så att jag håller telefonen redo att ringa efter hjälp om det skulle hända något.
 
Det ska inte behöva vara så att jag kollar över axeln i tid och otid.
 
Det ska inte behöva vara så att jag inte kan njuta av vår fina svenska natur, för att någon inte kan få sig ett ligg på annat sätt än att överfalla någon.
 
 
Vet inte om det här talar till någon, men jag kände att jag ville skriva av mig. Det är så sällan jag gör det på bloggen. Mamma sa att jag svär för mycket på bloggen. Och det kanske är sant, men det är min blogg. Och här vill jag skriva det jag vill. Och just nu ville jag skriva om hur förjävligt jag tycker det är att man ska behöva vara orolig för att göra något så vardarligt som att röra på sig. Att begränsas för att "det kan ju faktiskt hända något".
 
Förlåt mamma, nu svär jag igen, men jag antar att jag bara är sån;
Jag blir så jävla ledsen över samhället vi lever i ibland. Och det gör mig ännu ledsnare att jag inte ens har något hopp om en framtid utan våldtäkter och övergrepp. Det spelar liksom ingen roll att statistiken minskar. Det kommer alltid finnas någon. Jag har haft turen att aldrig uppleva något sånt, men vad händer med de som har? De är plågade för livet, för något som aldrig borde få hända.

Ny Design

Före:
 
Efter:
 
Sådärja! Nu är den på plats. Ser att det fuckat ur lite vid rubrikerna, så ska försöka fixa det nu, men annars verkar det funka. Har ändrat bredden på bloggen från 700 pixlar till 900, så bilderna blir från och med nu större. Det blev en ganska enkel (till utseende) design och jag gillar den! Vad tycker ni?
 

Varför tar Blogg.se inte emot mina bilder?

Händer det här för någon annan också? Jag förstår inte, alla bilder är i samma format, men vissa funkar helt enkelt inte att ladda upp. Orkar inte!

1000 km/h och fastfruset

Jag tror jag har hamnat i någon slags livskris. Det känns som jag inte vet någonting längre. Jag har ingen aning om vad jag vill bli i framtiden, och jag måste veta det NU för att kunna bestämma kurser för att underlätta högskolesökande i framtiden. Sommarjobb ska sökas med erfarenheter man inte ens har, och som man inte fått någon chans att få.
 
Skolan pressar som satan och jag har så mycket plugg på mina axlar att inget alls blir av. Jag hänger knappt med längre och det känns inte kul. Har ingen motivation att ta mig upp ur sängen på morgonen för att gå iväg till skolan. Man sitter i skolbänken och undrar hur fan ens lärare ens fått jobbet, och att man själv får så svår utvildning att man inte förstår, men som ändå inte räcker till.
 
Det känns som tiden går för fort för att man ska hänga med, men samtidigt som den står helt still. Jag känner att jag gör ingenting längre. Dansen var inte rolig längre, så det slutade jag med. Ridningen är rolig för det mesta, men varje onsdag får man stressa till stallet. Kameran har jag inte ens tagit upp ur väskan på flera månader.
Jag har ingen kontakt med mina vänner från högstadiet längre, och det känns så himla tråkigt. Även om jag älskar mina estetvänner så fruktansvärt mycket, så saknar jag mina gamla klasskompisar. Och det känns som det tåget har gått liksom. Jag har ingen aning om vad de gör nu för tiden.
 
Men visst är jag ganska glad i skolan och så, och det beror på mina fina esteter. Men sen kommer man hem från skolan och bara känner, fan vad tråkigt mitt liv är. Jag gör ingenting längre. Jag saknar Maja. Jag saknar att bara kunna gå över till henne och bara prata.
 
Jag skulle vilja ta ledigt från livet i en vecka eller två, det hade gjort mig gott. Bara glömma bort alla krav. Min energi är på noll och jag vill bara sova.
 
Jag antar att jag bara är lite deppig just nu, och att jag måste ta mig i kragen. Det blir en ond cirkel av humörssvängningar som jag måste bryta. Kände för att skriva av mig lite, så det fick bli här.
 
Och om min kära lilla mamma läser det här: NEJ mamma, jag vill inte prata med dig.

Smått irriterande

Tack för bildstölderna. Jobbigt att fråga eller?

Årsresumé i början av 2013

Nästa år kommer en årsressumé upp med mina bästa bilder från 2012. De kommer vara uppdelade i olika kategorier, så ja... Hål ögonen öppna!
Tidigare inlägg