Genom Eld

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Jag Foto: Märta L

I saw the truth that I just can't ignore

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Jag Foto: Märta L

cpkombon

Detta är min vän Märta. Hon råkar vara bäst i hela världen.

21 Photochallenge - Part 5 - Darkness

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Märta L

Veckans tema är Mörker och här är mitt bidrag, woho!
 

Red Lips

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: jag foto: Elin P
 

Blue

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Elin P
 

Lust For Lies

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Jag Foto: Elin P

21 Photochallenge - Part 4 - High Fashion

 
 
Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Elin P

Mitt bidrag till veckans fotoutmaning: High Fashion.

Met My Partner In Crime

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Jag Foto: Elin P

Ah, känslan av tre fulla minneskort med amazing bilder är go den. Tog lilla grön och rullade hem till Elin och så vidare till ett nytt favoritfotoställe efter idag. Elin är ju, som ni vet, min partner in crime vad gäller foto och hon ställde upp som modell för veckans fotoutmaning; High Fashion. Den kommer upp strax. Nu ska jag redigeeeeraaaa!
 

21 Photochallenge - Part 3 - Something Green

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.18
Veckans utmaning är Något grönt. Här är mitt bidrag.

What a waste of time

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Jag
 

"Ridskolan är den bästa fritidsgården"

Eh... Nej? Verkligen inte.
 
Nu är det snart ett år sen jag slutade rida och hålla på med hästar överhuvudtaget. Visst saknar jag hästarna till och från, men aldrig i livet att jag saknar ridskolan. Inte en sekund att jag skulle göra det. Jag tror att många lurar sig själva, när de är små i alla fall, att ridskolan är den bästa platsen på jorden. Men jag tror att det är just hästarna som gör det.
 
Ridskolan i sig är, i de fall som jag sett och fått uppleva, en plats där misstag kritiseras och hånas bakom ens rygg istället för att ge en hjälpande hand. Det närmaste en hjälpande hand man får är en otrevlig tillsägning. En plats där man inte känner sig välkommen eller med, om man inte tillbringar all sin lediga tid där. En plats där man känner, om ens en liten, klump i magen när man rider. Därför att det sitter ett gäng tjejer (oftast) och dömer varenda liten sak du gör.
 
Jag började rida när jag var 10 och slutade när jag var 18. Jag har alltså växt upp på ridskolan och spenderat de år då man är mest bräcklig och osäker där. Låter inte som en speciellt bra kombo om ni läser ovan, eller hur? Det var det inte heller. Om jag hade varit som jag är nu, hade jag ALDRIG accepterat att bli behandlad på det sättet jag blev behandlad.
 
Saker som man inte kanske tänkt på, fick man fan för. En gång hade jag till exempel, luva på min tröja. Jag kanske var 12 eller något sånt, stod redo med hästen att gå in till ridhuset. Då en yngre (!) tjej klampar fram. DRAR i luvan och påpekar att man "faktiskt inte får ha luva när man rider". Bara sådär. Där stod jag och kände mig urdum. Jag kom då på anledningen varför man inte får ha det, av säkerhetsskäl att inte fastna i något om man skulle ramla av. Men att RYCKA i MINA kläder iställer för att vänligt påpeka att jag borde trycka ner luvan i säkerhetsvästen så att jag inte fastnar ifall jag skulle ramla av. Om det hade hänt mig nu hade den tjejen fått en rejäl utskällning för så gör man inte. Det är inte okej att bemöta en, så gott som, främling med ett sånt beteende.
 
Det var ju jobbigt som det var, att vara ensam och liten i stallet. Bland stora djur och duktiga äldre tjejer som var så himla tuffa. Att man fick en ledare på sin lektion som var otrevlig förstörde hela grejen. För allt som man visste att man gjorde dåligt eller som man var osäker på, kändes tusen gånger värre när man har en van tjejs ögon som observerar varenda litet fel man gör.
 
När jag sen började leda nybörjare på lektionen. Var väl runt 13 år, så var jag alltid noga med att vara trevlig, rätta om de gjorde fel, men på ett trevligt sätt. Jag frågade om de ville prova att tränsa eller sadla själva, för att få öva sig, och fanns där och hjälpte till om det skulle behövas. Det blev roligare för både de och mig då de kände sig säkrare och jag kände mig behövd.
 
Jag minns en annan gång, förra året kanske. Då jag fått en häst på lektionen som jag bett om att inte få då jag, uppriktigt var livrädd för den. Detta var en häst som testade något enormt och drog sig inte för att varken bitas eller sparkas. En stor, grov häst på säkert 170 cm i mkh. Jag väntade för att se om någon i min grupp inte skulle komma, så att jag kunde få byta. Men så var det inte och det blev tight om tid. Jag vågade inte göra iordning hästen själv. Jag som ridit i 8 år vågade inte. Så jag bad en som var van med hästen att hjälpa mig. Hon sträcker ett grimskaft till mig och säger åt mig att hämta hästen. Jag säger att jag är rädd och inte vågar, i all ärlighet. Hon suckar och börjar själv gå. Jag följer skamset efter och väl inne i stallet så får jag suckar för att jag inte plockat fram grejer. Jag hadre inte ridit hästen på säkert 2 år och det är speciellt med den hästen. Jag visste alltså inte hur allt gick till men jag hade krympt så mycket i min självkänsla att jag inte kunde förklara det, utan stressade sitället iväg för att hämta allt.
 
När hon sen hjälpt mig göra iordning hästen så trycka hon bara tyglarna i mina händer och gick. Tänk då att jag bokstavligen stod och skakade för att jag var så rädd för hästen. Tänk du att jag även kände mig som världens sämsta på hästar och ridning. En som ridit i 8 år, men som inte klarar av att göra iordning en häst själv.
 
Det var här någon gång jag kände att det var dags att sluta rida.
 
För ridskolan i sig var aldrig kul. Det var kul när jag var med min kompis från min ridgrupp, men när hon slutade dog det liksom ut.
 
Jag såg vuxengrupperna som red innan min grupp och hur kul och trevligt de verkade ha. För de hade vuxit upp och fattat hur man behandlar sina medmänniskar. De var inga odrägliga snorungar som borde gå en kurs i bemötande. Jag tror de flesta när man var liten och red kunde i alla fall EN gång känna en klump i magen. Man kunde känna utanförskap och man kunde känna sig dålig. Man är i en sån jobbig ålder där mellan 10-15 ungefär. Om jag börjat rida igen om några år tror jag att jag hade haft så mycket roligare. Då är man vuxen och man behandlas och behandlar inte hur som helst. Det borde man försöka lära de mindre, så att man slipper känna sig så dålig som man faktiskt gjorde.
 
När jag blev äldre och började fota så blev jag plötsligt allas personliga fotograf. Så fort en tävlingsdag var över svämmade meddelanden på Facebook över med folk som ville ha bilder. Aldrig i mitt liv att jag hade gett bort de nu, som jag gjorde då. Då GAV jag bort bilder och blev knappt hälsad på väl i stallet. Jag vet inte om det handlar om att folk är blyga eller för att de helt enkelt inte kan bete sig. Men vad fan, så får det inte vara.
 
Man lär av sina misstag antar jag och ridsporten är den elakaste av de alla där man inte bara lär av sina misstag, utan man får även skit för dem.

Walk My Way

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: jagorth
 

Far From Any Road

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: Jag

They told ya but you were dying for it

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: jag
Save it for the morning after
 

21 Photochallenge - Part 2 - Weather

Nikon D7000 + Nikkor 50 mm f.1.8 På bild: jag

Hade tänk ta "Regnigt" som tema, men vinden förstörde mitt paraply så det fick bli blåsigt istället.