1000 km/h och fastfruset

Jag tror jag har hamnat i någon slags livskris. Det känns som jag inte vet någonting längre. Jag har ingen aning om vad jag vill bli i framtiden, och jag måste veta det NU för att kunna bestämma kurser för att underlätta högskolesökande i framtiden. Sommarjobb ska sökas med erfarenheter man inte ens har, och som man inte fått någon chans att få.
 
Skolan pressar som satan och jag har så mycket plugg på mina axlar att inget alls blir av. Jag hänger knappt med längre och det känns inte kul. Har ingen motivation att ta mig upp ur sängen på morgonen för att gå iväg till skolan. Man sitter i skolbänken och undrar hur fan ens lärare ens fått jobbet, och att man själv får så svår utvildning att man inte förstår, men som ändå inte räcker till.
 
Det känns som tiden går för fort för att man ska hänga med, men samtidigt som den står helt still. Jag känner att jag gör ingenting längre. Dansen var inte rolig längre, så det slutade jag med. Ridningen är rolig för det mesta, men varje onsdag får man stressa till stallet. Kameran har jag inte ens tagit upp ur väskan på flera månader.
Jag har ingen kontakt med mina vänner från högstadiet längre, och det känns så himla tråkigt. Även om jag älskar mina estetvänner så fruktansvärt mycket, så saknar jag mina gamla klasskompisar. Och det känns som det tåget har gått liksom. Jag har ingen aning om vad de gör nu för tiden.
 
Men visst är jag ganska glad i skolan och så, och det beror på mina fina esteter. Men sen kommer man hem från skolan och bara känner, fan vad tråkigt mitt liv är. Jag gör ingenting längre. Jag saknar Maja. Jag saknar att bara kunna gå över till henne och bara prata.
 
Jag skulle vilja ta ledigt från livet i en vecka eller två, det hade gjort mig gott. Bara glömma bort alla krav. Min energi är på noll och jag vill bara sova.
 
Jag antar att jag bara är lite deppig just nu, och att jag måste ta mig i kragen. Det blir en ond cirkel av humörssvängningar som jag måste bryta. Kände för att skriva av mig lite, så det fick bli här.
 
Och om min kära lilla mamma läser det här: NEJ mamma, jag vill inte prata med dig.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0